Jag har aldrig plåtat en gala såhär innan. Har inte plåtat röda mattan heller för den delen. Därför tänkte jag sammanfatta lite hur jag tyckte att dagen och kvällen var.
Själva galan började kl 17. Vid 14:30 var jag på plats vid Kungliga Operan för att hämta ut fotopasset. Att jobba som fotograf innebär en hel massa väntan, och där och då hade min precis börjat. Vänta i kön på passet. Vänta ute i kylan utanför stora entrén. Vänta i fållan vid röda mattan. Men så klart är det värt det. Det var många fotografer som trängdes för att få sina bilder på artisterna som gick framför sponsorväggen och log (nåja, vissa av dem log i alla fall). Mitt köande hade gjort att jag hade en väldigt bra plats: längst fram i mitten. Och sen var det bara att … vänta lite till. Det måste ju komma besökare att plåta också. Men till slut kom de! Klick, klick, klick och hoppas att man fick någon bra bild.
Röda mattans bästa: En glad Lars Winnerbäck som tittade in i min kamera och log.
Röda mattans lättnad: Jag kom därifrån med bilder som funkade, haha.
Sen bar det av in i salongen. Alla av oss fick inte plats, en del förpassades till pressrummet där de fick följa galan på en storbildsskärm. Tack och lov hade mitt fotopass den där svarta lilla pricken som betydde att jag fick smyga in allra längst bak i salongen, skruva fast telet och ta så bra bilder det gick.
Salongens bästa: Under pausen när jag snodde en sittplats och äntligen fick vila lite. Lägga kameran i knät och bara ta det lugnt. HerreminJE vad man får ont i ryggen av att bara stå och plåta.
Salongens finaste: Balettgrejen under presentationen av “Årets klassiska”.
Salongens tråkigaste: Att det inte fanns några crazy tacktal. Väldigt snälla, korta och mest bara “tack tack”-tal.
När tillställningen närmade sig slutet var det dags att skynda sig ner en våning, nu skulle vi få plåta vinnarna vid scenen. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig skulle hända, men antingen inte det som hände i alla fall, haha. Alla fotografer fick gå upp på scenen (även den här gången fick jag en plats längst fram i mitten). Där fick vi stå och vänta på att artisterna ställde upp sig som för ett klassfoto. De verkade inte superbekväma om man säger så. Sen började de fota oss. Det såg antagligen lite skumt ut att ha en mur av fotografer framför sig. Sen blev det vår tur att plåta dem. Det var en stor jäkla bildskärm bakom dem, all bakgrund såg bara helt hemsk ut. Men ville man ha en bild där alla vinnarna syntes var det bara att gilla läget. Artisterna stod där och var tysta. Några fotografer ropade åt dem att hurra lite, de hade ju “VUNNIT PRIS”! Några halvhjärtade rop fick vi tillbaka, men mest … obekväm tystnad.
Men det blev bättre. Efter att den här underliga stunden var över bars det fram bord och champagne och allt var det var. Stämningen blev bättre. Inte lika stelt och jobbigt. Veronica Maggio blev snabbt totalomringad av pressfolk.
Salongens härligaste var nog Rebecca och Fiona. Bara så glada, pepp och höjljudda (på ett skönt sätt).
Sen tog det slut. Men det betydde inte att jag var klar. Jag var så klart tvungen att ta mig hem, gå igenom de hundratals bilderna jag hade från kvällen och gallra ut de bästa. Redigera dem. Lägga upp dem hos Gaffa. De jag valde hittar ni (som sagt) här.
/S.
Etiketter:2012, Grammis, Grammisgalan, Kungliga operan, Röda mattan, Salongen, Stockholm, Vinnarna
