Stockholm inkbash

I söndags var jag på Stockholm inkbash på Münchenbryggeriet. Det var en tatueringsmässa som pågick fredag-söndag. Jag hade kollat i programmet att de skulle ha Best of black klockan 17:00 den här dagen, så jag kom en stund innan för att inte missa det. Tyvärr hade jag läst fel, det var tydligen Best of BACK. Men det var fint ändå.

Helt plötsligt var det en kille som tog av sig det allra mesta för att visa upp sin nya jättetatuering som han hade på ryggen. Det visade sig senare att han var en av de som tävlade i Best of Back, han kom trea.

Han var tydligen också med i tävlingen sen. Han kom tvåa. Fast jag hejade på honom, tycker den här tatueringen skulle ha vunnit. Han som kom etta har jag inte ens en bild på.

En annan av de som tävlade. Fast besökarna som var där tatuerade inte bara ryggarna, se här:

Det här ska jag gå på nästa gång också! Blev förresten kallad för ”mässans brud” när jag var där, haha. Herreminje.

/S.

Mer Lasse Lindh

Jag har märkt att många av er som kommer hit vill se bilder på några av artisterna/banden som spelade på Peace & Love. Så därför har jag nu gått igenom bilderna på Lasse Lindh en gång till och hittat några fler att lägga upp.

Lasse Lindh

Lasse Lindh

Lasse Lindh

Lasse Lindh

Lasse Lindh

Det här var alltså bilder från Lasse Lindhs spelning den 30 juni på Athena, Peace & Love.

/S.

960527 – 100819

I dag var det dags för världens bästa katt att somna in. Han hette Spaider och var en svart icke-oturskatt. Jag kommer ihåg när vi skulle få honom och jag och min syster skulle komma på ett bra namn. Zorro? Nej. Zingo? Nää. Spaider fick det bli. Felstavat och allt, så ska det vara.

När han fyllde 14 år nu i maj fick han tonfisk i födelsedagspresent. Den slank ner snabbt. Den senaste tiden däremot har han inte kunnat äta alls. Han låg bara och jamade, men ville inte äta något. Inte dricka heller. Han som var min lilla tjockis-katt hade blivit en alldeles för smal skugga av den katt han brukade vara.

Jag åkte ut till honom nu i morse. Han hade tryckt in sig under skohyllan. Det var hemskt att höra det där dova jamandet. Jag satt och grät och höll honom sällskap. Vi visste att han hade problem med njurarna och veterinären hade sagt att vi fick ringa när det var dags. När han inte mådde bra alls längre. Så vi ringde vid nio på morgonen i dag.

Vi fick tid klockan ett. Nu visste vi att han hade exakt fyra timmar kvar. Vi klappade, höll sällskap och väntade. Någon gång när vi inte såg flyttade han sig från garderoben och gick och lade sig på avsatsen i trappan som leder ner mot källaren. Det kom några droppar blod ur hans nos när han låg där. Men han spann väldigt svagt när jag klappade honom.

Klockan blev tio i ett. Pappa bar honom över till veterinärens hus. Han har alltid avskytt att gå till veterinären. Så fort han kände igen hennes hus försökte han streta emot. Det blev en svag tass mot pappas arm, inget mer än så. Han var för trött.

Vi fick säga hej då. Klappade honom hela tiden medan han fick sina sprutor. Jag frågade om det gjorde ont, men han skulle tydligen inte känna något alls. Han var alldeles lugn hela tiden inne hos veterinären. Jag tror han tyckte att det var skönt att det var dags. Jag sa att jag älskade honom och pussade honom i pälsen som blev alldeles blöt för att jag grät hela tiden.

Det här var sista gången jag såg honom gå. Det var för tre dagar sedan. I dag var det dags för världens bästa katt att säga hej då.
/S.

Sound Scenario, Uplands nation

Jag var på Summer Festival of Love på Uplands nation i lördags. Anledningen till att jag tog mig dit var att grabbarna i Sound Scenario spelade. Det var himlans trevligt! Spelning alltså. Kanske inte ljuset som endast bestod av två vita strålkastare som stod på marken framför scenen. Så nej, jag har inte fotat med blixt. Skulle aldrig fota en spelning med blixt. Något jag däremot använde var min pappas Canon eos 1000d eftersom min egen kamera gått sönder och jag inte har hunnit köpa någon ny.

/S.

Thank you Oscar!

En annan sak som var fasligt fin var att besöka Oscar Wildes grav. Han ligger på kyrkogården Père-Lachaise. Vi försökte hitta hans grav redan samma dag som vi kom till Paris, men vi lyckades tydligen komma precis innan stängning då. Efter att ha varit vid Jim Morrisons grav blev vi utkörda av en galen dam som åkte jättesnabbt genom kyrkogården i en vit skåpbil och tutade hysteriskt så fort hon såg någon besökare. Ut ut ut med er! Ungefär så. Samma dag vi skulle åka hem igen kom vi tillbaka till kyrkogården. Den gången hann vi hitta hans grav. Där hade man satt upp en skylt som sa att man inte fick förstöra graven. Den var inte det minsta förstörd, bara fylld av kyssar och citat. Se här:

Det fina i att se hur väldigt mycket han betyder för människor. Till och med den 18 januari 2010. Fantastiskt fint.

Alldeles gömt, nere vid gravens fot, hittade jag ju det allra finaste. Ett citat från en The Smiths-låt. Det är inte helt okänt att bandets sångare, Morrissey, älskar Oscar Wilde. Visst, lite felciterat, men lika fint ändå.

/S.

Eiffeltornet

Hur klyschigt och turistigt det än må låta så tycker jag nog att Eiffeltornet var resans höjdpunkt. Första gången jag skymtade det på nära håll flämtade jag till och ett högt ”ÅH!” slapp visst ut mellan läpparna. Det var helt otroligt. Det spelar ingen roll att jag visste att det skulle vara högt. Att jag hade sett säkert tusen bilder och filmer på det där tornet. Det var helt otroligt att se det i verkligheten. Så vackert. Så ENORMT.

Det var redan under första kvällen i Paris som vi åkte dit första gången. Det började skymma och någon gång vid kvart i tio kunde man se hur fint upplyst allt var. Det formligen kryllade av kära par i parken, som till exempel de på bilden. Något annat som kryllade var försäljare som ville sälja små minieiffeltorn, öl och cigaretter. Men så fort man skakade på huvudet försvann de i alla fall. Klockan tio drog någon festlig ljusshow igång och hela tornet började blinka. Väldans fint, faktiskt.

Det här fick jag se nästa morgon. Som jag tidigare nämnt är jag extremt jättehöjdrädd. På vägen till Eiffeltornet satt jag och sa: ”Åh nej, nu är det bara tre stationer kvar! Argh, nu är det bara två! HERREGUD VI SKA AV PÅ NÄSTA STATION OCH DÅ SKA JAG UPP I DET DÄR TORNET JAG KOMMER ATT DÖ.” Ungefär så. Jag var helt enkelt skiträdd. Men herreminje vad glad jag är att han övertalade mig att åka upp. Vi var där vid halv nio (det öppnade nio), vilket visade sig vara smart. Vi behövde bara köa i 45 minuter. Ni skulle ha sett hur kön såg ut bara en stund efter att vi kom dit. Första hissen som man tar till våning två är superläskig, seriöst. När jag äntligen fick gå ur den och stå på andra våningen var jag inte säker på om jag ville åka högre upp, inte på grund av höjden utan på grund av en till läskig hiss som väntade. Räckte inte den här utsikten? Men han sa att jag säkert skulle ångra mig om vi inte åkte den sista biten. Så vi åkte och det är jag riktigt tacksam över. Det var skillnad, stor skillnad. När jag kom ut var det första jag sa: ”Det här är det vackraste jag sett i hela mitt liv.” Så vackert var det. Det var inte klokt. Och den andra hissen var inte läskig alls. Vilket flyt.

Lägg någon extra euro på att åka högst upp, hörrni. Och åk och titta på tornet både på dagen och kvällen, det är fasligt vackert mest hela tiden. Med eller utan den festliga belysningen.

/S.

Den stora kameradöden

Nja, nästan i alla fall.

Jag har haft problem med min kamera sen jag fick den för drygt tre år sedan . Ibland, till synes helt slumpmässigt, förstör den mina bilder. Fast fram till för någon månad sedan hände det så sällan att jag inte orkade se det som ett problem. Bilderna får i alla fall oftast en blåaktig hinna över sig och blir pixliga och … ja, helt förstörda. Inget som på något sätt går att fixa i efterbehandlingen. Tro mig, jag har försökt.

När jag skulle fota på min väns bröllop testfotade jag lite innan och fick panik. Av 40 bilder så blev 38 förstörda. Så mycket problem har jag aldrig haft innan. Det har varit kanske en bild någon gång ibland. Som tur var den gången så skärpte sig kameran när det verkligen gällde. Hur som helst, direkt när jag kom hem gick jag till kameradoktorn. Alltså, killarna som jobbar i kamerabutiken där jag ibland köper grejer. Ingen där hade varken sett eller hört om något liknande. De rådde mig att skicka in huset till Canon. Nu är det så att jag under en längre tid har tänkt byta till ett nytt hus, så det känns inte riktigt motiverat att lägga pengar på att få den här kameran fixad.

När jag var i Paris skötte den sig skapligt. Till en början. De två sista dagarna gick det knappt alls och bild efter bild förstördes och det kändes så tråkigt för jag ville ju ha med mig alla de där små ögonblicken hem. Jag fick inte en enda bild utanför Louvren (fast där tog jag någon bild med den analoga). Inte en bild inne på Hard Rock där jag åt en supergod efterrätt och smög runt och kollade gitarrer som hängde på väggarna. Inte en bild inne i Lafayette-gallerian, osv. Jag fick kämpa för att få med mig någon bild som inte var skadad på Oscar Wildes grav. Jag tycker verkligen om Oscar Wilde och det kändes inte särskilt kul när bild efter bild visade sig bli förstörd. Vi fick stanna där ett bra tag för att jag skulle få ett par hela, fina bilder. Till slut gick det i alla fall.

Hur som helst var det hemskt att inte kunna lita på kameran. Det är en sak om jag av någon anledning sabbar ögonblicket/bilden, men när kameran själv förstör utan att jag kan göra något åt det blir jag så väldigt frustrerad. Nu ska jag i alla fall börja samla ihop till ett nytt hus och slippa det här. Håll en tumme för att jag lyckas skrapa ihop pengar fort, för det här funkar ju inte.

/S.

Hemma igen (tyvärr)

Jag har haft det helt jäkla fantastiskt! Den här resan är bland det bästa jag har varit med om i hela mitt liv. Ni får höra mer sen när jag tagit igen mig lite. Men jag har i alla fall haft det bäst och säkert lyckats komma hem med en miljon bilder på Eiffeltornet, ha ha ha.

/S.