Oscarsgalan

I natt var det äntligen dags för Oscarsgalan! Det har varit mycket planering inför den natten: Filmer som måste ses, tippning som måste göras, onyttigheter som måste inköpas och planering så att man inte somnar. Jag lyckades hålla mig vaken ända från Filip och Fredriks försnack som började vid elva, tills sista priset (det för bästa film) delades ut där lite innan sex på morgonen, toppen! Jag har fått mig drygt fyra timmars sömn, så jag är väl lite sliten, men förutom det så är jag glad.

Galans höjdpunkter var självklart när Colin Firth och Natalie Portman fick ytterst välförtjänta statyetter. Besvikelserna var tyvärr fler. Galan var slätstruken och det kändes aldrig riktigt som att den kom igång. Tacktalen var oftast tråkiga, men ibland dök det ändå upp något litet gudkorn. Anne Hathaway, som utgjorde ena halvan av värdparet, skrapade precis ihop ett ”godkänt”. Tyvärr kan man inte säga detsamma om James Franco. Mer oengagerad, uttråkad och stel människa får man leta efter. Riktigt uselt, faktiskt. Och väldigt oväntat, eftersom han var så bra i 127 hours. Underligt.

Hathaway och Franco var inte det enda värdparet som får underkänt, om man säger så. Våra svenska programledare Filip och Fredrik började i och för sig starkt. De kom med roliga kommentarer och frågeställningar under försnacket. De var som bäst fram till röda mattan, sen gick det utför. Carina Berg och Gunilla Pontén var gäster som skulle hjälpa till att kommentera klänningarna. Carina Berg skötte det förhållandevis fint, men Gunilla Pontén … jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Hon hängde inte alls med i samtalet och försökte panikartat klämma in uråldriga anektdoter, antagligen för att ha något att säga över huvud taget. Men det hela gick att uthärda. Vad som däremot var helt jäkla värdelöst var att Filip och Fredrik hela tiden under själva galan satt och pratade i munnen på det som sas i Hollywood. När det hände en eller två gånger trodde jag att det var ett misstag. Det visade sig snart att så inte var fallet. Oproffsigt är väl det enda jag kan säga. Och de två verkade bara bli mer och mer bittra ju längre galan höll på. Vann inte deras favorit var det någon ”överskattad” och ”överspelande” idiot som vunnit, tydligen. Alltid. Och konstanta pikar till allt och alla som råkade vara i bild. De bidrog endast med negativ stämning. Hade jag varit Alex Schulman hade jag gett dem fyra spexigt gula plus i början av kvällen och avslutet med ett minus.

Trots allt det här var det en trevlig kväll. Flera jag hejade på vann, och det är väl huvudsaken. Nu ser jag fram emot att se en hel massa bra film under året och att det snart igen är dags för en ny Oscarsgala.

/S.

Annonser

Wannabe Masterchef

Vi var ambitiösa och byggde ihop egen pasta i dag. Här hänger den och torkar på ett diskställ. Det såg nog ganska roligt ut när fyra personer stod och vevade, tog emot och mjölade pastan samtidigt. Till efterrätt blev det hemmagjord chokladglass med kladdkaksbitar och marshmallows, inte dumt alls.

/S.

The King’s Speech

Film: The King’s Speech

Det bästa med Oscarstider är att man ser så otroligt mycket bra film. Nu senast gick jag och såg The King’s Speech, och herreminje vilken film! Den hade det mesta. Allt från en intressant story till riktigt duktiga skådespelare och ursnyggt foto. Den förtjänade antagligen varenda liten nominering den fick (inte mindre än tolv stycken, närmare bestämt). Under Oscarsgalan, som jag ska lyckas vara vaken under, håller jag en extra tumme för den här filmen i kategorierna Bästa manliga huvudroll och Bästa foto.

Betyg: Så nära en femma man kan komma, ungefär. Därför är det väl lika bra att säga 5/5.