Glasvegas, Fotografiska

I dag var jag och plåtade Glasvegas på Fotografiska för Gaffa. Efter att ha plåtat klart var min första tanke att mejla Gaffa och säga förlåt för att jag inte kunde leverera några bilder från kvällens spelning. Men nu har jag lagt upp några där i alla fall. Och som vanligt blir bilderna lite oskarpa när de kommer upp där, men här nedanför får ni se hur de ser ut i ”skarp version”, haha.

Vi fick stå på ungefär ingen plats alls bredvid den ena högtalaren och ljuset var som när man plåtar på en fritidsgård. Jag hade bländare 2,8 och låg nästan hela spelningen på ISO 3200 (brukar oftast kunna ha ISO 800). Så … ursäkta allt korn:

Fler bilder från spelningen hittar ni här.

/S.

Edit: Just ja, tänkte visa hur ljuset såg ut:

Haha, åh.

Hej då Sixten

I morse ringde min pappa till djursjukhuset och frågade om de hade kvar vår lilla katt. Jag ville också få säga hej då. Han var fortfarande där, så vi åkte dit. Vi fick ta en nummerlapp under kategorin Hemgång/Övrigt, fastän det absolut inte var tal om någon ”hemgång” för oss. Inte tillsammans med Sixten i alla fall.

En kvinna ledde oss fram genom en smal korridor, och in genom sista dörren till vänster. Där låg min lilla kisse. Hade jag inte skymtat ett öppet öga hade jag nog trott att han bara låg och sov i sin lilla vita kartong. De hade ställt fram ett ljus, och det kändes bra. Han hade en filt i kartongen, och det kändes också bra. Men det allra bästa var att se att han såg ut som vanligt. Bilen hade inte vanställt honom. Han såg hel ut. Det var skönt.

Personalen på djursjukhuset sa att han inte hunnit lida, han dog direkt. Någonstans var det skönt att höra. De sa att han bara hade hunnit bestämma sig för att gå över vägen, och sedan var det inte mer än så. Det gick så fort.

Jag klappade honom på huvudet, på magen, på ryggen och under hakan. Jag kände på hans små tassar. Tvinnade lite med fingrarna i hans päls. Den var len, som vanligt. Det enda ovanliga var egentligen att han inte spann när han blev klappad. Han började alltid spinna direkt när man närmade sig med handen. Det var så himla fint tycker jag. Han var en riktigt klappig katt.

Sen var det dags att verkligen säga hej då. Det känns hemskt att jag aldrig kommer få kela med honom mer. Allt känns bara fel och orättvist. För det var inte hans tur. Han var varken sjuk eller gammal. Han var bara världens bästa katt som togs ifrån oss alldeles för tidigt.

Min älskade Sixten. Hej då.

/S.

101025-120319

Det här var Sixten. Kanske ser han lite argsint ut på bilden, men jag fångade honom bara mitt i ett ”mjau”. Han var världens snällaste och skulle aldrig frästa, bita eller riva någon. Men min älskade, fina, helt underbara kisse finns inte längre. I måndags körde någon över honom och lämnade honom vid vägkanten. Tydligen har pappas grannar sett Sixten ligga där, men inte sagt något. Han låg där ett dygn tills en annan granne, en dam som knappt varken kan höra eller prata, skickade ett sms till polisen om att en katt blivit påkörd och låg vid vägen. Det var min Sixten. Först i kväll fick pappa reda på vad som hade hänt. Under de senaste dagarna har han satt upp lappar och gått runt och letat efter honom. Men så klart har det inte hjälpt att ropa hans namn eller locka med mat. Han skulle aldrig komma tillbaka.

När vi köpte honom hämtade vi honom på en parkeringsplats utanför ett McDonalds. En underlig typ drog fram honom ur en skåpbil och frågade om det var vi som skulle köpa katt. Det var då vi fick vår underbara Sixten. Han satt och jamade de första minuterna på väg hem innan han tystnade. Sen var det bara nyfiket tittande. Och jag visste liksom på en gång att det här var världens bästa katt. Han blev kompis med hunden och fick snabbt en rutin som gick ut på att väcka pappa varje morgon där kring 05-snåret genom att slicka honom i hela ansiktet. Sen brukade han lägga sig på pappas bröstkorg och spinna. Det tyckte han var alla tiders.

Men vi förstod att något hemskt hade hänt. Sixten tyckte om att vara hemma. Han tyckte om att bli klappad. Att sitta i knät och vara med. Att han inte varit hemma på flera dagar var mycket olikt honom. Tidigare hade han bara varit borta högst ett dygn. Så klart var det något som inte stod rätt till. Efter att ha pratat med polisen i kväll åkte pappa ut till djursjukhuset. I en låda märkt med den 27 mars fanns vår älskade lilla tuss. Den 20 mars hade han kommit in till sjukhuset, då visste de inte vilken familj han var en del av. En vecka hade vi på oss att hitta honom där, innan … jag vet inte vad. Men pappa åkte som sagt dit. Han fick klappa på och säga hej då. Ingen ska behöva säga hej då till en så ung, liten katt. Och det känns hemskt att jag inte var där och sa hej då jag också.

Det är så oerhört orättvist. Han blev inte ens ett och ett halvt år. Han var världens snällaste katt och fick bara fira en enda liten födelsedag. Bara den tanken gör mig så obeskrivligt ledsen. Och arg. Och jag bara gråter. Men nu ska jag sluta hoppas på att han dyker upp utanför pappas dörr. Eller dricker av vattnet som pappa ställde ut tidigare i kväll ifall han skulle komma hem igen och vara törstig. Hunden ska få det sista som finns kvar i den öppnade kattmatsburken. Pappa ska ställa undan kattlådan. Nu är det dags för oss att säga hej då till en genomsnäll katt som fick lämna oss alldeles för tidigt. Vår lilla tuss som bara fick en endaste födelsedag. Min älskade Sixten.

/S.

 

En hel massa djur

I dag gick jag på långpromenad. Under tiden jag var ute hann jag stöta på en hel massa djur. Himla bra, eftersom jag tycker att det är så roligt att fota djur. Så här såg det ut:

Och sen var jag hemma igen!

/S.