Mer kent

Jag är fasligt dålig på att uppdatera bloggen nu, jag vet. Men det dröjer lite innan jag har någon spelning inplanerad, och det har bara inte blivit så att jag plåtat något annat. Men jag har sett att många kommer hit för att titta på bilder på kent, och eftersom jag har massa bilder från sommaren på datorn valde jag att gå igenom dem ett extra varv i kväll för att se om det inte fanns några som gick att visa, men som inte klarade sorteringen första gången. Och det fanns det! Bilderna är från när kent spelade på Peace & Love och vid Uppsala Slott. Bilderna från Sjöhistoriska ligger på en annan dator, så extrabilder därifrån får bli en annan gång. Nåväl, här har ni lite till (Klicka för större):

Jag vet att ett par bilder är väldigt lika sådana jag lagt upp förut, men jag hoppas att ni gillar det ändå.

/S.

Annonser

Sammanfattning, Peace & Love

Nu börjar jag känna mig lite mer som en normal människa igen, och då är det ju dags för en sammanfattning.

I onsdags åkte jag i alla fall till Borlänge och Peace & Love för att plåta festivalen för Gaffa. Redan på tåget träffade jag Lotta, som skulle bli ett mycket kärt sällskap hela festivalen igenom. Hon var där för att plåta för LiveNews.

Jag hade väldigt höga förväntningar på årets Peace & Love, eftersom allt hade varit så himla kul och bra förra året, då jag också plåtade för Gaffa. Jag kan väl säga att det inte riktigt flöt på lika smärtfritt som förra året, efter första natten lämnade jag lägenheten som Gaffa hyrt och tog in på hotell, ungefär så. Känslan när jag kom in i mitt eget rum, som jag hade en egen nyckel till, och där det var tyst tyst tyst var smått fantastisk. Det kändes mycket bättre. Fast inte för min plånbok. Jag hade bestämt innan festivalen att om Gaffa inte lyckades fixa något ställe att bo på, så skulle jag inte följa med. Jag vill inte bo på camping, och jag hade inga pengar för att bo på hotell. Nu har jag väldig tur som har en snäll pappa som lånade mig pengar, men det är verkligen inga pengar jag har för tillfället.

Det var någon svag tid där runt sex på torsdagsmorgonen i ett ljust rum (persiennerna var sönder) och nästan ingen sömn, som fick mig att överväga att säga tack och förlåt till Gaffa och helt enkelt boka en tågbiljett hem. SÅ dålig var min första natt. Nåväl, hela festivalgrejen kändes mycket lättare efter att jag checkat in på hotellet. Och av en slump bodde jag vägg i vägg med Lotta! Toppen!

Första dagen (dagen innan jag checkade in på hotell) plåtade jag Timbuktu, Rise Against och The Pains of Being Pure at Heart.

Timbuktu var min fösta spelning på årets festival, och den skulle visa sig vara en av de allra roligaste att plåta. Jag vet egentligen inte varför jag så här i efterhand tycker att den spelningen var en av de bästa rent fotomässigt, men han var finklädd, hade ett härligt kroppsspråk och rörde sig mycket. Jag träffade även Petter där i diket. Han plåtar för Rockfoto, och vi sprang på varandra en hel del under festivalen. Det var väldigt kul! Bästa gången var så klart innan kent när jag höll på att dö av nervositet, lycka och allt annat man känner när man står och väntar på att sina husgudar ska gå på scenen och man själv ska gå in framför tusentals fans och plåta under tre låtar. Men han var lugn, så jag blev kanske pyttelite lugnare. Däremot var hans kompis väldigt peppad (och också kentfan!), så då kanske jag ändå stressade upp mig ändå, haha. Men nu går jag händelserna i förväg! Onsdag!

Efter Timbuktu plåtade jag Rise Against. Frågan är om det någonsin känts så bra efter en spelning. Det är alltid ett dåligt tecken för mig, känns det bra har det inte gått bra. Känns det dåligt har det oftast gått bra. Jag vet, hur knäppt som helst. Så jag borde ha känt igen varningen när jag efter spelning till och med tänkte att det här kanske blir några av mina bästa bilder. Ha ha ha. Nej. Snarare några av de sämsta, ungefär. Med tanke på hur bra de var på scenen, med massa hopp och energi, så känner jag verkligen att jag misslyckades här.

Som sagt … nej.

Efter Rise Against blev det dags att plåta bandet med det längsta bandnamnet, nämligen The Pains of Being Pure at Heart. Nu var jag så klart inte på alla spelningar under festivalen, men jag kan tänka mig att det här var en av de tråkigaste spelningarna att titta på. Det kändes mest som en tävling bandmedlemmarna emellan att stå så stilla som möjligt på scenen, visa så lite känslor som möjligt och absolut inte titta någon annanstans än ner i golvet eller upp i taket. Jaha. Sångaren gjorde även en väldigt underlig min, väldigt ofta. Det resulterade i att större delen av bilderna på honom inte gick att använda. Så konstigt såg det ut.

Sen plåtade jag inte mer den dagen. Jag gick till Gaffas lägehet, försökte sova, kunde inte sova, letade hotell, bokade hotell, checkade in. Så … torsdag!

Torsdag för mig innebar Imperial State Electric, Den Svenska Björnstammen och My Morning Jacket.

Jag plåtade Imperial State Electric på Peace & Love 2010, då tyckte jag att de var väldigt tråkiga. Jag har för mig att de stod ganska stilla och, ja … inte min grej helt enkelt. Men för ett par veckor sedan såg jag dem när de var förband åt The Hives, som jag skulle plåta på Debaser Medis, och HERREMINJE vad de hade förändrats! Det var så jäkla röjigt alltså! Jag ändrade helt uppfattnig om bandet och såg fram emot att plåta dem på Peace & Love.

Jag tyckte helt klart att de var bättre än på Peace & Love 2010, men inte i närheten av Debaser Medis ett par veckor tidigare. Men det är så klart skillnad på att spela inomhus på en liten klubbscen framför ca 800 personer, och utomhus på Peace & Loves tredje(?) största scen. De spelade på Eldorado, och jag tycker så mycket om den scenen. Bra höjd och oftast bra ljus.

Sen plåtade jag Den Svenska Björnstammen. De spelade på största scenen, vilken egentligen är alldeles för hög. Man får alltid stå och hoppas att artisterna/banden ställer sig nära scenkanten, för annars får man typ bara med ett huvud. Det var som tur var inga problem när Björnstammen spelade. De sprang ofta ut till kanten på mittdelen av scenen, men själva uppträdandet var inte alls vad jag hade förväntat mig. Jag hade fått för mig att de hoppade väldigt mycket och väldigt högt, tänk typ Rise Against. Och visst, de hoppade lite ibland, men det var inte alls som jag tänkt mig. Jag menar inte att det var dåligt, utan bara väldigt annorlunda mot vad jag förväntade mig. I slutändan var den här spelningen (förutom kent) den jag lade upp flest bilder ifrån, så jag var helt klart nöjd.

00:45 hade jag min sista spelning för dagen, My Morning Jacket. Jag gillar stora hår som täcker hela ansiktet, så det här var ju något för mig. Jag fick däremot kämpa en del med ljuset, men det gick väl helt okej. Efteråt var jag trött som bara den efter att knappt ha sovit på natten, och det var så himla skönt att komma till hotellet och ligga i sängen där och redigera.

Fredag. Jag hade lyckats med konststycket att inte äta middag varken under onsdagen eller torsdagen. Det i kombination med att inte sova så bra var inte så bra. Till slut blev det så att jag inte åt middag en enda gång under festivalen. Det som var tur var att det delades ut massa gratisgrejer i presscentret, så om kvällarna när jag hade redigering att göra tog jag ett par ostmackor och Redbull. Men nu var det alltså fredag ”morgon” (morgon = 14:00). Jag och Lotta gick till McD och jag åt BigMac & co till frukost, haha. Det skulle visa sig vara ett smart drag, för jag kunde hålla mig på det väldigt länge. Jag gjorde senare samma sak på lördagen, och kände mig väldigt listig där, haha.

Fredagen var min stressigaste dag. Både rent fotomässigt, men mest mentalt. Jag hade fyra måsteband att plåta för Gaffa, vilket inte kändes som några problem, men sen var det ju kruxet med kent. kent var det enda bandet på festivalen jag ville se. De spelade 00:00. 23:30 och 00:45 hade jag spelningar att plåta på motsatt sida av området, sett från var kent skulle spela. Det gnagde så klart mest hela tiden.

Jag började i alla fall dagen med Nationalteatern, vilket blev roligare än jag trott från början. De rörde sig mycket på scenen, hade bra ljus, och så såg de ju coola ut, haha. Jag fick faktiskt en bild när han här ovanför tog in sin cigg i munnen, tyvärr blev bilden i sig tillräckligt bra.

Markus Krunegård var också en artist jag plåtade på Peace & Love 2010, på samma scen om jag inte minns fel (Eldorado). Den gången gick det inte alls särskilt bra, mest för att jag inte kunde min kamera tillräckligt bra, antar jag. Så det var svårt att inte lyckas få det bättre i år. Jag gillade de här bilderna väldigt mycket faktiskt. Mycket för att det var så bra ljus, och för den där härliga, färgglada tröjan han hade på sig. Han känns som en artist som är väldigt svår att få kontakt med, han verkar vara en ”blundperson”, eller så tittar han liksom bortom allt, på något sätt. Men ändå blir det mycket känsla i bilderna, gillar det.

Här någonstans (om jag minns rätt) gick jag tillbaka till presscentret för att redigera. Lotta kom också dit. Där lärde vi känna Jörgen! Han hade också gått Rockfoto-Emmas workshop i konsertfotografering, precis som jag och Lotta. Men han hade gått förra året, året efter oss. Han var där och plåtade för Sweden Festival. Tråkigt att vi inte lärde känna varandra tidigare!

Turbonegro. NERVÖS. Jag visste att jag hade kort tid på mig att ta mig till kent efter den här spelningen. Jag visste även att jag skulle behöva sicksacka mellan alla festivalbesökare som var på väg till största scenen där de skulle spela. Men jag försökte ta mig samman och fokusera på spelningen som skulle vara nu, alltså Turbonegro.

Under den här spelningen var en av flera gånger som jag sprang in i min gamla studievägledare Eleonor, hon var på Peace & Love för att gå årets workshop i konsertfotografering som Rockfoto-Emma håller i. Det var väldigt kul att träffa Eleonor i de olika dikena, man märkte verkligen att hon tycker att det var riktigt jäkla kul att plåta spelningar! Jag höll även på att fälla henne på vägen ut från diket när jag skulle skynda skynda skynda från Venus där Turbonegro spelade, till Utopia där kent skulle spela. Just det, måste bara nämna! Vilket jäkla drag på Turbonegro-publiken! Det var så jäkla kul att stå i diket och vänta på att bandet skulle gå på scenen, och verkligen kunna höra och känna hur peppade publiken var.

kent. Så himla glad, åh. När jag väl kommer fram till diket står ungefär hur många fotografer som helst där redan, blir lite stressad över att det ska bli för många och jag inte ska bli insläppt, hade bara B-pass och A får gå först. Hittar Petter som jag pratar lite med, men sen går han och en till A-fotograf och ställer sig vid ingången. Jag lyckas så klart stressa upp mig massa när jag står där själv, men Petter ropar fram mig för de behöver en kentexpert, hehe. Jag kunde låtlistan, och visste hur de brukade bygga upp sina spelningar. Och på tal om låtlistan förresten, herreminje vad glad jag var över första låten. Och grejen med skynket, så klart. Vill inte skriva så mycket mer ifall någon går in här som inte vill veta. Men ja, SÅ GLAD. Efter kent var jag tyvärr tvungen att springa tillbaka till andra sidan festivalområdet. Vad dumt det kändes att höra Sjukhus i ryggen medan man går bort från en kentkonsert. Blä.

Jag lämnade kent för att plåta Nero. Det började ösregna och min kamera strejkade. Massvis ur publiken blev överlyftna. Ja, vad mer ska jag säga? Inte min typ av musik, och med tanke på att mitt favoritband spelade på andra sidan festivalen kändes det väl inte helt ultimat för mig att stå i det här diket. Det som ändå gjorde att Nero kändes helt okej var publiken, alla var riktigt taggade och stod och dansade massor i ösregnet.

Jag tycker inte om att gå ute ensam när det är mörkt och Lotta hade till och med varit så snäll att hon sagt att hon kunde komma och möta mig på vägen till hotellet om jag ville. Åh, hur snällt? Men det började ösregna, och om inte det vore nog så visste jag att hon blivit sjuk. Så jag svängde förbi presscentret och hämtade en Loka, drog på mig regnponchon och begav mig ut i mörkret och ösregnet. Jag ringde även min mamma, hehe. Hon fick hålla mig sällskap över telefonen. Det roligaste var när jag kom fram till en tunnel och såg att tre killar stod där inne och jag frågade mamma ”VILKA människor står och liksom VÄNTAR i en tunnel mitt i natten och nej nej nej, den enkla går jag inte på, jag går runt hela skiten!” Sen påpekade mamma att SÅ konstigt var det ju inte, om det ösregnar liksom. Hehe … tänkte inte på det riktigt. När jag kom fram till hotellet knackade jag på Lottas dörr och sa att jag överlevt och att jag fått plåta kent. Sen gick jag in till mig och redigerade i några timmar, sen var det god natt.

Jag vaknade vid nio på lördagen och fortsatte redigera. Det var en annan som plåtade kent för Gaffa, så de bilderna jag tog var bara för mig själv. Eftersom jag hade bilder som jag behövde leverera till Gaffa så väntade jag med kent till sist. Det var svårt, så klart. Men gud vad kul att se att det var flera som jag tyckte blev riktigt bra! Efter att ha redigerat klart mötte jag upp Lotta och vi gick och åt.

Jag började dagen med en föreläsning som min vän och gamla klasskompis, Kristian Gidlund, höll i. Han berättade om förra året då han fick cancer. Jag är så himla glad att det har gått bra för honom, så klart. Den tiden kändes bara som en enda stor oro, och ofta när jag kom att tänka på hur han hade det och om han skulle klara sig knöt det sig i magen och jag höll jag på att börja gråta. Det spelade ingen roll om jag var hemma, ute eller i skolan, döden kom alldeles för nära. Och då känner vi två ändå inte varandra så bra, vill inte ens försöka föreställa mig hur han själv och hans nära och kära mådde under den här tiden. Det han pratade om var sorgligt, men ändå tröstande. Starkt.

En timme efter Kristians föreläsning var det dags för honom och resten av Sugarplum Fairy att ställa sig på Eldorados scen. Det här är också ett band som jag plåtade på Peace & Love 2010, då gjorde de en intim spelning inne på Cozmoz. Det var kul att få plåta dem på en stor scen! Himla fint.

Det här börjar ju nästan bli tjatigt, men Harcore Superstar plåtade jag också på Peace & Love 2010. Men det är kul att plåta dem. Tatueringar, mycket hår och hoppa runt på scenen. Sånt är ju alltid välkommet!

Första gången jag såg Anna Ternheim tror jag var 2004, om jag inte minns fel. Hon var förband åt Lars Winnerbäck när jag var och såg honom i Skövde. Jag har lyssnat otroligt mycket på hennes första platta. Tyvärr svalnade intresset för varje ny skiva, men jag tycker fortfarande att hon är väldigt bra. Därför kändes det extra kul att få plåta henne. I början rörde hon sig väldigt lite, och hon stod liksom med sidan ut mot diket och publiken. Men sen flyttade hon mickstativet och ställde sig rakt ut mot publiken, och då blev det lite enklare. Efter att jag plåtat klart gick jag ut och lyssnade på två låtar. Då tog hon av sig gitarren och började röra sig mycket mer. Haha, typiskt.

Efter Anna traskade jag iväg till Skrillex. Bilderna blev verkligen inte bra, men med tanke på omständigheterna är jag nöjd. Jag tyckte att det var jäkligt svårtplåtat. Mycket rök och mycket motljus. Men ett par bilder blev väl helt okej. Annars minns jag mest den här spelningen för den stackars publikens skull. Visst, många blev överlyftna under Nero, men det var ingenting mot under Skrillex. Och det var så hemsk att se de ångestladdade ansiktsuttrycken hos de som höll på att bli helt mosade, och som inte blev överlyftna tillräckligt snabbt. Usch, verkligen hemskt. Men säkerhetspersonalen gjorde allt de kunde. Han spelade på nästa största scenen, Fantasia. Självklart jobbade all deras säkerhetspersonal i diket, men även de som annars jobbar på den största scenen, Utopia, var där och hjälpte till.

Jag måste bara klämma in att jag mötte Rebecka och Iva under festivalen också! Jag lärde känna dem båda backstage på Venus (?) under Peace & Love 2011. De skulle intervjua Patrick Wolf och jag skulle plåta honom till en artikel för Gaffa. Så himla kul, för de är så väldigt bra personer och jag så glad över att jag lärt känna dem. Tyvärr var jag tråkig och orkade inte hänga med på deras äventyr, men jag hoppas att de hade en toppenfestival ändå ^^ På tal om att plåta till artiklar för Gaffa så blev jag inte tillfrågad att göra det en enda gång under den här festivalen (förra gången blev det Patrick Wolf, Miss Li och Atmosphere). Jag vet att Nora (som också var där för Gaffa) blev tillfrågad, men som jag förstod det så blev det ändå inte av. Men det var kul att få lära känna Nora i alla fall! Och sen träffade jag Isse fler gånger också, himla fint. Det var henne jag fick bo hos när jag gjorde praktik hos Eskilstuna-Kuriren 2009.

Efter Skrillex satte sig jag och Lotta och redigerade en stund. Jag hade ätit goda, lättsaltade chips i presscentret, och nu gick jag dit och tog en näve till. Fy sjutton, utbytta, nu var det salt och vinäger. Blää. Så medan folk började strömma till Rihanna, så gick vi och köpte mig en chipspåse. Efter det gick vi till hotellet för att redigera klart och struntade i Rihanna. Hörde att det inte varit särskilt bra, tråkigt för alla som stått och väntat på henne.

Grattis, du har nu tagit dig till slutet. Du förtjänar verkligen det här: HURRA HURRA HURRA!

/S.

EDIT: Ps. Scrollar du längre ner så har alla band och artister fått egna blogginlägg. Titta på fler bilder där!

kent, Peace & Love

I går plåtade jag kent på Peace & Love, de spelade på Utopia. Jag hade plåtat Turbonegro precis innan på Venus, så jag fick springa över hela festivalområdet för att hinna. Men jag hann, och det känns så himla fint! Det här är andra gången jag plåtar kent, första var på Cirkus i slutet av maj. Tredje gången blir (förhoppningsvis) på Sjöhistoriska i augusti. Men så här såg det ut i går:

Åh, kent<3

/S.

EDIT: Här kommer lite fler bilder.